Tjejig.

Det är de små sakerna som gör mig lycklig.
Var och klippte mig igår och gjorde lite somriga slingor för att fasa ut färgen som fortfarande regerar i halva håret.
Så imorse, till mitt fräscha hårburr, kunde jag dessutom sätta på mig en ny svart t-shirt och ett nytt halsband (inköpta igår, och billigt dessutom). Till det hade jag gjort något så ovanligt som att måla naglarna, och gud vet hur länge sedan det var sist det hände...... kände mig så där härligt tjejig när jag gick till jobbet.

Jag gör ett tillkännagivande nu på stört också. När bäbisen är ute är det jag som ska ha på mig riktiga jeans. Inga stretchjeans som får tvätt-pressmärken och tappar färg, utan riktiga, slitna jeans som stramar. Så det så.
Konstaterande: det var dagens beklagande över mammakläder av idag.

Process pågår.

Hjärnan håller på och processar mitt stora ögonblick i september.
- Vad ska jag ha med mig?
- Måste köpa väska att packa i
- Har jag en patientbricka?
- Tänk om inte pappan/fästmannen kan vara med?
(Lösning: underbar, dubbel backup i två bästisar är fixad.)
- Hur kommer andningen att gå? Vill inte börja hyperventilera.
- Kommer jag klara av det här?
- Kommer bäbisen klara av det här?
- Vem kommer jag att bli?

Morgon på jobbet.

Mina kompisar i detta nu: "Liva" hallon/passion, fralla med ost och skinka, Losec Mups för magen och Anthony Hamilton för öronen.

Tacksam.

Jaha, så var det bara att ställa in midsommarfirandet, då.
Så här sjuk har jag inte varit på länge. Jag lyckades få min kära sambos magsjuka igårkväll, och "sov" i soffan med en katt bredvid som undrande tittade på mig när jag satt där och hulkade i hinken.
Magen gillade det inte alls... krampade och hade sig medan bäbisen sparkade vildsint då och då.

Vad mycket man tar för givet. Just nu är jag överlycklig över att Coca-colan och blåbärssoppan stannar kvar i magen och tacksam över att jag har en toa nära. Det var inget jag ens tänkte på häromdagen.

Men ute är det strålande väder, varmt och solen skiner.
Trevlig helg på er där ute!

Virka!

Jag har en kompis som virkar grytlappar. Hans kreativitet har satt igång något hos mig.... Så igår när jag gick förbi Hemslöjden på Sveavägen här i Stockholm och hittade boken Do Redo - Konsten att slakta en tröja så blev jag så inspirerad att jag köpte både virknålar och två garnnystan på stört. Och boken. Så jag antar att jag har samlat ännu fler vuxenpoäng nu. Eller är det tantpoäng? Eller är jag bara händig och kreativ? Eller har jag kanske överskottsenergi som måste pysa ut någonstans?

Igårkväll mellan tvättstugebesöken satt jag där i soffan och bet mig i läppen. Tre upprepningar av tråden och någon timme senare hade jag en liten provlapp med både fastmaskor och stolpar.

Jag hittade den här artikeln hos Icakuriren också. Jag måste testa!

Ännu en...

... på min avdelning har sagt upp sig.
Och vi är nu två mammalediga på samma avdelning och två på väg att bli.
Man skuuuuuulle kunna tro att det ligger ren strategi bakom.

Liv.

- begravningar är jobbiga. Vissa personer är orutinerade och tror att de klarar sig igenom en utan papparsnäsdukar. Det funkar aldrig.

- för vissa personer kommer gränsdragningarna till/mot föräldrarna sent i livet. Men situationerna är inte mindre jobbiga för det.

Och tiden rinner på....

Jacob Hellman

Honom gillar jag. Hittade just hans "... Och stora havet", och upptäckte att jag har saknat den skivan enormt.
Min kära far var den som introducerade Jacob hemma för familjen, och sedan fick han för sig att den skivan var så bra att vi var tvungna att ge bort den i present. Och så bra är den. Men då försvann den ju också hemifrån.
Nostalgi.

Fokus på olika saker.

Jag har orakade ben. Varför jag bryr mig överhuvudtaget undrar jag faktiskt, men imorse stog jag där igen. Den där känslan hade infunnit sig, den där känslan av att inget jag satte på mig skulle funka idag. Och till det jag satte på mig, som inte skulle funka och se bra ut, skulle jag dessutom ha orakade ben.
Fast det spelar nog ingen roll iallafall, det enda folk verkar se är ju ändå min mage.

Igår övervann jag till slut min spärr och (nästan) skräck för att handla bäbiskläder. Så nu kan bäbisen komma, jag är nog tillräckligt förberedd vad gäller prylar och kläder. Känns tryggt.

Det är märkligt att sitta där och titta på de små, små plaggen och försöka föreställa sig en liten, liten bäbis inuti. Då känns det som om jag fantiserar igen. Som om jag bara leker gravid. Det blir kanske inte på riktigt förrän det faktiskt är det. Och det är kanske så det ska vara.

Mitt mellannamn.

Idag tänker jag inte ljuga. Jag säger det som det är. Jag är trött på det här nu.
Vill ha tillbaka min kropp, vill för faan slippa allas blickar på magen som är ute och går med mig, antingen de tittar drömmande och längtande på den eller som om jag var ett freak.
Vill sova om nätterna, slippa mardrömmar om att jag är jagad, vill hinna och orka få ordning på alla saker hemma så att allt har en plats.
Men framför allt vill jag inte ha ont mer och jag vill ha min kropp tillbaka!

Och ute är det sol och fint sommarväder och jag vill bara skrika åt allt.
Frustrerad. Japp. Det är mitt mellannamn idag.

Tantvarning?

Helgen kom och gick. Jag och mina underbara föräldrar gjorde IKEA väldigt osäkert och kom hem med bokhylla, två garderober, skötbord, köksö och diverse bäbisrelaterade pryttlar samt gardiner. Äntligen fick vi det gjort och det känns så skönt! Snart kommer vi kunna ha den där inflyttningfesten hemma också, eftersom vi nu faktiskt kan stoppa undan allt junk till platser där det hör hemma. Sååååå najs.

Efter en mellanlandning i Uppsala hos min goda vän H och hennes sambo på deras inflyttningsfest, kom söndagen och jag kunde knappt röra på mig. Satt i soffan och kom inte så mycket längre. Jag har fortfarande ont. Det ska tydligen vara så här att vara gravid. Bäbisen lever rövare ibland och jag känner mig mer och mer otymplig. Ska något göras innan bäbisen kommer ut, så ska det tydligen göras nu.

Helgens insikt:
Jag har gjort en upptäckt. Jag har tydligen blivit vuxen (möjligen "tant"). Eller ändrat smak. Vilket som så vet jag nu att jag gillar Femina. Funderar tom. på att prenumerera.

En röst len som choklad.

Igår gjorde jag något jag inte gjort på länge. Jag köpte två cd-skivor.

Den ena är en "gammal" kärlek (åtminstone några månader) nämligen Anthony Hamilton. Fasiken, vilken röst! Jag bara smälter....

Den andra skivan blev jag sugen på så fort jag hörde att de skulle ge ut en till: Coldplay.

Så nu sitter jag här och dras mellan en röst len som choklad (oj, oj, Anthony), som letar sig in innanför skinnet på mig och får mig lycklig, och Coldplays lite sorgsna, bullrigare pop som tar mig någon helt annanstans. För att riktigt uppskatta den sistnämnda skivan borde jag nog vara lite mer olycklig.
Lyckas inte riktigt där, måste jag erkänna. Jag njuter av tillvaron för mycket just nu. Jag älskar nog för lyckligt just nu också. Och förutom min underbara sambo hemma, kan jag ju tom. klappa på en katt på stadig basis.
Jo. Man kan nog säga att jag är lycklig. Jag börjar vänja mig också.

Uppiggande.

Helvetet har börjat. Träden har slagit ut. De må vara hur vackra som helst men just nu känns mitt ansikte mest som ett svullet plommon och kroppen som en sengångare utan sömn på två veckor. Jag skyller det på pollenhalten. Hade jag bara kunnat ta några fina piller mot det så.... men enligt apoteket och barnmorskorna så gillar inte växande bäbisar sånt.

Så jag piggar upp mig med Jurassic Five och det faktum att det är torsdag idag vilket betyder fredag imorgon och nästan helg!

Kvällen då allt gick fel.

Fast så var det inte riktigt. Det var bara det att väldigt många saker hände samma kväll. Men allt var inte dåligt.

Jag och sambon lyckades tex. faktiskt starta ett gemensamt bankkonto och på samma bank upptäckte de att jag redan var kund. Jag hade ett sparkonto med 13 kronor på! Wow.

Och vi kom faktiskt helskinnade hem och innan det hann vi faktiskt titta på och bli kära i området där de ska bygga nya lägenheter. Vi blev intresserade av att köpa. Så nu får vi se om den vi vill ha faktiskt blir ledig. Ifall att så flyttar vi in där i den sprillans nya 3:an nästa år i oktober. Så håll tummarna med mig.

Och så till de saker som var mindre bra. När jag tänker till lite så var det faktiskt bara två saker som var bajsiga. Men nummer ett gjorde ett sånt starkt intryck att det överskuggade nästan allt på resten av kvällen.

Vi borde ha blivit uppmärksamma på varningstecken 1: när vi kliver in i lokalen luktar det mögel.
Varningstecken 2: skylten med maträtterna är handskriven. Med ett dussin stavfel.
Varningstecken 3: det är knäpptyst. Ingen radio. Inget prat. En enda kund som sitter och äter.
Varningstecken 4: killen bakom disken vägrar ta emot våra pengar från hand till hand. Vi måste lägga pengarna på disken mellan oss först. Det gällde både min sambo och mig, och samma med växeln vi fick tillbaka. Suspekt kille, tänker jag.
Sista varningstecknet: när maten väl kommer var det det äckligaste jag har sett, det mest smaklösa jag smakat, och jag fick bara i mig tre ofärdiga pommes frittes-bitar och en liten bit ostekt kött. Jag vägrade röra den sura, klumpiga tsatzikin som låg på de tre salladsbladen.

Vi var otroligt svenska.
Vi reste oss upp och gick.
Direkt till McDonalds.

Efter det var kniven vi hittade på bussen bara en sak till som spädde på den konstiga kvällen...

Rea

Rean på IKEA startar idag.
Jag vill vara miljonär.
Fast ifall jag var det skulle jag nog handla mer på Norrgavel istället...

Boxning och sommarlängtan.

Vissa dagar känner jag mig så produktiv! Igår fick jag en massa saker gjorda efter jobbet, även om vissa inte var med lyckat resultat.
Jag försökte tex. skaffa ett service-konto på bank utan att lyckas. Av någon anledning måste min sambo komma med till banken om han ska vara med på kontot. Konstigt.
Och var tar alla kalendrar vägen, sådana där med en månad per uppslag? Jag kan tycka att marknaden inte är helt slut, det är ju ändå ett halvår kvar per kalender, eller hur?

Under diskandet på kvällen lekte min bäbis "boxning mot mage" inombords. Ibland så hårt att jag kom av mig att diska.
Och inatt vaknade jag med kramp from hell i ena vaden igen. Att vakna av att man nästan skriker till av smärta är inte kul. Har aldrig haft kramp förr men de senaste veckorna har det kommit ett antal nätter.

Annars har jag börjat längta efter sommaren.... läste om årets sommarpratare på nätet idag och började skriva in de jag vill lyssna på i almanackan. Iallafall några är under min semester, så då borde jag hinna.

Vill ha en sån där sommar i skärgården då måsarna skriker lite i bakgrunden, vinden blåser ljummet, kanelbullarna doftar bredvid saften på uteplatsbordet blandat med doften av hav från vattnet och solstolen i skuggan ligger redo med en spännande bok.
*kommer på mig själv* Jag längtar ju efter Furusund och mina barndomars glassar vid bryggan, klättrandet på berget och badandet och kletandet med blåleran vid stranden!